Mitt öde.

Denna lördag är det påskafton och solen lyser även idag upp våran tillvaro. Ute är det riktig vår på gång och man vill bara springa ut och nästan skrika av glädje. Tänk vad många lyckliga själar det finns när solen tittar fram, tänk om solen alltid kunde titta fram, då hade sorger och ledsamheter haft svårt att visa sina sidor.

Denna morgon är en av flera gånger då jag tänkt på mitt öde. Hur jag hamnade här, vem jag är och vem jag kommer att bli, vad jag vill och vad jag älskar. Jag vet att det är stora frågor, men de dyker ofta upp till mig. Speciellt precis när man vaknat och ligger kvar i sängen några extra minuter.

Jag tänker ofta på hur mitt liv hade varit om jag hade bott kvar i Bosnien. Många gånger har jag önskat att det fanns en tidsmaskin som bara kunde ta mig tillbaka för en liten stund, bara för att se vem jag hade varit där, hur jag hade sett ut och vad jag hade älskat. Jag vet att det är omöjligt, men tänk om... Hade jag tyckt om samma saker som nu, hade min vilja även där varit att bli tandhygienist, eller hade jag kanske istället varit en tyst och rädd tjej, inte vågat säga vad jag tycker och följt med strömmen. Eller hade jag varit den jag är nu också?

Vad är mitt öde, för det tror jag på, att det finns något som heter ödet. Det händer saker av en anledning, helt klart. Hur kommer mitt liv se ut om 10 år, kommer jag då att göra det jag vill göra nu, eller kommer jag vara någon helt annan. Har jag redan stött på mitt öde, utan att veta om det, eller är det långt kvar dit?

Jag vet, man ska leva i nuet, men vem är inte nyfiken och tänker, vad hade hänt om jag istället hade gjort det, eller det, eller kanske det där? Det är svårt när man är en grubblare och låta bli att tänka. Nya frågot dyker alltid upp, dessvärre inte lika många svar. Och jag vet, man ska leva i nuet och vara glad för det fina liv man fått och har här.

Glad Påsk!