Vår hemska värld.

Jag kan inte förstå, jag kommer aldrig att förstå och jag vill inte förstå. Hur ond kan en människa vara? Helt kall och samvetslös. Det finns bara inte, det är omöjligt. Jag ryser och låter ögonen fyllas med tårar, de faller sakta ner för min kind och jag, jag kan bara inte förstå.

Tittade precis på dokumentären, "Monstret - Josef Fritzl" på tv4 webb-tv. En historia som verkligen fått många mäniskor att stanna till och bara fråga sig själva, varför? Jag finner egentligen inga ord, jag känner mig tom. I hela 24 år lyckades han det många trodde inte ens var möjligt att göra. Han låste in sin dotter i en källare och lät henne föda deras barn, en efter en. Både pappa och morfar, eller bara ett grymt och sjukt monster som inte hade några gränser. Jag ryser igen, bilderna av hur livet i källaren måste ha varit är helt obeskrivliga. Det går inte ens att tänka sig det värsta. Han vara tvungen säger han, han var tvungen.

Ingen förstod någonting, i 24 år var alla blinda och döva. Man såg inget, man hörde inget. Hur är det möjligt, hur? Hyresgästerna som bodde ovanför källaren där Elisabeth levde sitt så kallade liv reagerade knappt på det små signalerna som gavs dem, de bara lät de va, han var en högt respekterad man säger de. Man bara acceptearade det han sa. Ca 100 personer levde genom de 24 åren ovanför Elisabeth, inte en enda av dessa själar vågade sätta ner sin fot, ingen. Många hade misstankar, men ingen av dessa kom till verk. Vilket underbart och härligt liv de måste ha levt. Aldrig behövde de oroa sig för något.

Han fick sin dom, livstids fängelse, men vad spelar det för roll egentligen? Han tog Elisabeths liv för att tillfredsställa sig själv och det han kände. Det han tog från henne kan ingen ge henne tillbaka, och hur kommer hennes liv se ut efter allt detta som hänt? Hennes liv tog slut det år han tog det, det där monstret som varken har en själ eller ett samvete, jag vill inte ens kalla honom för en människa. För han är allt annat sjukt och äckligt som finns där ute i vår värld.

Jag torkar sakta min kind och hoppas i djupet av mitt hjärta att Elisabeth någonstans där ute kan finna en liten bit ro, en liten bit ro som gör att hon kan somna och vakna och veta att monstret nu längre inte kan göra henne illa, i alla fall inte fysiskt. Jag hoppas att hon ändå inte gett upp hoppet om ett liv, för hon om någon är värd att få leva allt det liv hon en gång förlorat.

/ilma.

ahh!

Ibland är livet så himla orättvist, så orättvist, varför? VARFÖR? Jag blir så arg, fylld med känslor av jag vet inte vad längre. Jag vill inte, jag vill INTE! Nej nej nej!

Jag tror på oss!

Den här tavlan fick Jonas av hans kusin när han fyllde år, så himla söt tycker! Vi har redan beställt en till, en par-tavla. Jisses, nu måste jag springa iväg till spinningen, tiden bara rusar iväg.

/Tjohej!

En vanlig tisdag.

Äntligen får jag sitta ner, efter allt "plockaundan" i hemmet. Och snart somnar jag. Här är pallen som jag och far har grejat lite med, blev bra tycker jag. Hade inget annat tyg hemma än det här, så det får duga så länge. Går ju lätt och byta.

Täppt näsa och en massa näsdukar.

Så var det min tur att drabbas av den där förkylningen som nästan varenda kotte har drabbats av nu känns det som. Men egentligen är allt Jonas fel, skäms! Fast han är världens finaste, mysigaste och bästaste... I alla fall så är näsdukarna och det varma täcket mina bästa kompisar just nu.

Igår hade vi kalas här hemma. De bjöds på en massa härligt god sallad och homemade tårta som uppskattades av alla. Tack mamma, du är en pärla! Det blev också många fina presenter och blommor. Jag och Jonas fick bland annat biljetter till Joe Laberos föreställning nu i juni, spännande. Synd bara att vi tittat på en magikers hemligheter på femman. Hehe... Sen fick vi en grym tavla av Jonas kusin som hon gjort alldeles själv. Vi har redan beställt en till!

Känns som det är en massa jag skulle vilja pilla och greja med här hemma, men jag liksom bara orkar inte. Jag känner mig helt orkeslös och trött. Fixade dock lite med en pall som jag köpte på second hand för en vecka sedan (20 kr). Synd bara att jag inte tog något före-kort så man kan se skillnaden, för den blev fin. Pappa har gjort ett bra jobb med målningen och jag har klätt om den.

Nu ska jag spela Little Big Planet med min kära man, hej då!

Vår.

Idag har vårens första dag tittat fram. Underbart! Strålande sol, men fortfarande riktigt kyligt. Våren närmar sig nu, ordentligt, jag känner det på mig. Våren är alltid speciell. Den får en att längta och hoppas på en riktigt bra sommar. Jag vill shoppa en massa fina kläder och köpa fina skor, men som fattig student kan det bara vara drömmar så länge. Nu ska jag fixa och trixa lite här hemma.

/puss!

Längtan.

Finns det någonstans där ute, en liten glimt av ett ljus, ett ljus som lyser upp allt och säger att det ordnar sig, att det blir bra? Jag så längtar efter den stund som gör att jag kan andas ut utan att det tar emot, en stund där jag bara kan skratta utan att tänka.

The ladies day!

Jadå, det stämmer det, den internationella kvinnodagen, idag den 8 mars. Lägg det på minnet! I Bosnien är det en stor dag, en dag där man uppvaktar sina nära och kära som hör till det kvinnliga könet. Det köpes blommor och bjuds på middag, med all rätt! Så snart ska jag och Jonas iväg till mina föräldrar för att lite god mat och umgås.

Idag har jag sytt, det var längesen kan jag lova, säkert ett år sedan. Det blev två vita örngott till våran soffa. Blev mycket bra tycker jag själv, de livade upp den bruna saken. Egentligen skulle jag vilja sy oftare, men det blir verkligen aldrig någon tid till det. Jag får tacka min fina mormor som har lärt mig att göra det. Hon däremot är ett proffs på det där med nål och tråd.

Nä, det får bli lite kortare inlägg idag, med lite nya bilder till högerspalten istället. Jag återkommer snart igen.