Vår hemska värld.

Jag kan inte förstå, jag kommer aldrig att förstå och jag vill inte förstå. Hur ond kan en människa vara? Helt kall och samvetslös. Det finns bara inte, det är omöjligt. Jag ryser och låter ögonen fyllas med tårar, de faller sakta ner för min kind och jag, jag kan bara inte förstå.

Tittade precis på dokumentären, "Monstret - Josef Fritzl" på tv4 webb-tv. En historia som verkligen fått många mäniskor att stanna till och bara fråga sig själva, varför? Jag finner egentligen inga ord, jag känner mig tom. I hela 24 år lyckades han det många trodde inte ens var möjligt att göra. Han låste in sin dotter i en källare och lät henne föda deras barn, en efter en. Både pappa och morfar, eller bara ett grymt och sjukt monster som inte hade några gränser. Jag ryser igen, bilderna av hur livet i källaren måste ha varit är helt obeskrivliga. Det går inte ens att tänka sig det värsta. Han vara tvungen säger han, han var tvungen.

Ingen förstod någonting, i 24 år var alla blinda och döva. Man såg inget, man hörde inget. Hur är det möjligt, hur? Hyresgästerna som bodde ovanför källaren där Elisabeth levde sitt så kallade liv reagerade knappt på det små signalerna som gavs dem, de bara lät de va, han var en högt respekterad man säger de. Man bara acceptearade det han sa. Ca 100 personer levde genom de 24 åren ovanför Elisabeth, inte en enda av dessa själar vågade sätta ner sin fot, ingen. Många hade misstankar, men ingen av dessa kom till verk. Vilket underbart och härligt liv de måste ha levt. Aldrig behövde de oroa sig för något.

Han fick sin dom, livstids fängelse, men vad spelar det för roll egentligen? Han tog Elisabeths liv för att tillfredsställa sig själv och det han kände. Det han tog från henne kan ingen ge henne tillbaka, och hur kommer hennes liv se ut efter allt detta som hänt? Hennes liv tog slut det år han tog det, det där monstret som varken har en själ eller ett samvete, jag vill inte ens kalla honom för en människa. För han är allt annat sjukt och äckligt som finns där ute i vår värld.

Jag torkar sakta min kind och hoppas i djupet av mitt hjärta att Elisabeth någonstans där ute kan finna en liten bit ro, en liten bit ro som gör att hon kan somna och vakna och veta att monstret nu längre inte kan göra henne illa, i alla fall inte fysiskt. Jag hoppas att hon ändå inte gett upp hoppet om ett liv, för hon om någon är värd att få leva allt det liv hon en gång förlorat.

/ilma.