Alla ♥-dag.

Idag besökte jag en plats som jag inte varit på ja i nästan 16 år nu. Det var en obeskrivlig känsla. Hela min bröstkorg fylldes av minnen och en massa kärlek som jag då kände för denna plats. Jag var i Kvänum, en ministad som jag och min familj fick bo i en liten del av mitt liv då vi kom till Sverige strax efter det att kriget börjat i Bosnien. Kvänum är en plats som jag alltid kommer att bära med mig, det var ett ställe som fick mig att må bra och för första gången på länge känna mig trygg.

I Kvänum bodde vi i lite mindre än ett år, men när jag tänker tillbaka på den tiden som spenderades där känns det som att vi bodde där så mycket längre än så. Där fick jag lära mig svenska, träffa nya kompisar och jag kunde känna mig fri. Jag gick i skolan, både i en förberedelseskola för att lära mig svenska och en svensk skola då jag börjat hänga med i språket. Jag hade tur och kunde börja ettan utan att hamna efter. Jag kommer ihåg att jag trivdes bra i skolan, men att jag alltid var nervös då jag skulle träffa de svenska eleverna, jag var rädd för att inte passa in. Jag välkomnades dock alltid så varmt av alla och jag behövde aldrig känna mig utanför.

I Kvänum spenderade jag mycket tid i badhuset med pappa, där han lärde mig att simma. Jag älskade att vara där. En annan favoritplats var lekplatsen som fanns precis utanför där vi bodde. Där lekte jag mycket med två tjejer som bodde i samma hus som jag. Jag och pappa brukade också fiska en hel del, vid ett ställe precis utanför Kvänum. Tyvärr finns varken bad eller fisk intresset kvar. Men pappa kommer alltid finnas vid min sida.

Ica-affären låg kvar på samma ställe, och det gjorde kassorna med, efter alla dessa år. Kändes mysigt att gå in. Alla känslor väcktes bara till liv. Bland det första vi köpte när vi handlade i Kvänum var butterkaka med sylt. Det blev på något sätt en tradition att vi åt det på helgen. Så idag när jag gick där kunde jag bara inte gå förbi butterkakan utan att köpa hem den till familjen. Jag var tvungen att ta med mig ett minne hem.

Staden var sig precis lik, gatorna dock lite mindre, eller så är det jag som växt och ser på allt med andra ögon. Gatorna var folktomma och jag saknade telefonkiosken där mamma brukade stå och ringa min moster. Lägenhetshuset tror jag hade bytt färg, det stod kvar på exakt samma ställe med vårdcentralen precis under. Jag ville så gärna gå in, bara titta på hur det såg ut inuti, jag ville se rummet som jag sov i och köket där vi satt och åt i. Jag fick nöja mig med ett kort på det ställe som gjorde mig trygg och som gjorde min barndomen till något bra.

Ett tydligt minne som jag har ifrån Kvänum är när vi precis hade flyttat in lägenheten och jag satt och tittade på tv och frågade mamma. - Du mamma, är det här vi alltid ska bo nu? Mamma tittade på mig och sa. - Ja, här ska vi alltid bo. Då visste varken jag eller min kära mamma att våra liv i Sverige inte ens hade börjat...